Jag har precis kommit hem efter sent jobb på kontoret. Det är tomt och tyst och mörkt. Jag insåg redan på vägen hem att det är en konstig kväll ikväll. Eller rättare sagt en vanlig kväll men det är det som är så konstigt. Det händer ingenting. Både sällskapslös och sysslolös. Detta är på fullaste allvar den första kvällen på månader som jag ofrivilligt uttråkad.
Det är säkert bra. Nyttigt till och med och det är inte förens just exakt nu som jag inser hur beroende jag blivit av allt det där som inte är uttråkning. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vem ska jag prata med? Vad ska jag göra? En annan kväll behöver jag aldrig fundera. Det är folk överallt och aktiviteter, spelningar, middagar, umgänge uppradat som ett smörgåsbord och man behöver inte tänka. Möjligtvis välja bara.
Igår spelade jag och Disa på Tranan. Det var en bra kväll som alla Lyckliga Måndagar och som alla kvällar med Disa. Och Gustav såklart. Extra bra till och med. Det känns lite som ett vardagsrum den där källaren när man står där och spelar precis vad man vill för många av de människor man tycker allra mest om. Måndagar har under det senaste rågade halvåret blivit veckans absolut bästa dag. Hela veckan utgår från måndagen vilket är väldigt bra och fint. När det väl blir helg är det mest bara som en bonus. Man tror att det bästa med veckan redan passerat men plötsligt så kommer det mer! Som i lördags. Då spelade jag och Disa också fast på Strand. En kvart in i spelningen var dansgolvet redan fullt och folk önskar Animal Collective fast den redan låg i spelaren och snurrade. Då kan man fnittra och undra varför de ens önskade den om de i alla fall inte vet hur de låter. Är de för fulla för att höra eller önskar de för att man ska lyssna på Animal Collective om man går på Strand? Har de läst i Sonic att det är bra? Jag vet inte men det är lite härligt. Lite befriande.
Just det där med dansgolv är bra, eggande. Det blir en utmaning varje gång att hitta låtar som dels håller tempot och stämningen men samtidigt får det inte bli en parad av Shout Out Louds-Kleerup remixer. Fast jag gillar mest sitt-dansen. Den man får på Tranan eller Grill eller Nada. Jag tror att sitt-dansade människor är de som har trevligast. De som både njuter av musiken, sällskapet och maten och drycken samtidigt. Jag är definitivt en sittdansande människa.
Hade kvällen slutat där efter Strand hade jag varit hel nöjd. Den gjorde dock inte det utan den fortsatte långt in på natten och blev bara bättre. Vi spelade till tolv och tog sedan en taxi till F12. Bomben hade återträff och väl inne i lokalen fann vi dubbelt så mycket folk som egentligen fick plats och ännu mera lycka. Gustav hängde i en stege över bardisken till personalens stora missnöje men Gustav var glad och de var alla andra också. Vi var många som hängde i den där stegen i slutet av kvällen, vissa stod under och fick ben snärjda kring halsen men även de såg rätt glada ut. Bild bevis finnes.
Man kan ju inte vara ute varje kväll, det går inte, men då har man ju allt det andra. Hemmamiddagar, chips, film, serier, sällskapsspel, Farmville. Det känns minst lika spännande och roligt som att vara ute. Det blir väl så när det är så sällsynt med hemmatid. Det blir exotiskt och något att se framemot. Ibland kan jag gå i flera dagar och ”peppa” för att vara hemma och inte göra något. Fast jag gör ju saker även då. Måla naglarna till exempel. Det har blivit lite av mitt fritids-mått. Har jag tid att måla naglarna då jäklar är jag ledig. Det låter lite sjukt, jag vet det, och det är därför jag tror att det är nyttigt att jag ikväll inte gör något. Så att måla naglarna inte ska kännas så speciellt.
Men det är tungt ikväll. Tungt att vara ensam.
Och jag önskar verkligen att jag hade fotat både lördagen och gårdagen. Det är kvällar att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar