Mitt liv som Stenmark del 39

I himlen är det som på sjuttiotalet. Alla kan spela.

Mitt liv som Stenmark del 38

Mitt liv som Stenmark del 37

Jag fortsätter. Varför sluta? Bilder säger mer än tusen ord, var det inte så?
Låt mig lite trött presenter del 37 i serien Mitt liv som Stenmark.

Förresten, jag ÄLSKAR bra, givande arbetsveckor. Till och med mer än chips.

Mitt liv som Stenmark del 36

Utbildning på HK. Middag med cheferna och sedan Mellan Hjärta & Disco!
Jag känner mig lite som en jetsetter eller nått. Vet inte varför. Hipp som happ mellan lokaler, möten, middagar, handskakningar etc.

Men jag gillar det. Idag trivs jag verkligen.

Mitt liv som Stenmark del 35

Mitt liv som Stenmark del 34

Även hos en erfaren orienterare lyckades hon så ett frö av tvivel.

Mitt liv som Stenmark del 33

Jag undrar om folk fortfarande tittar på Mitt liv som Stenmark och i så fall, är det fortfarande roligt?
Jag tycker det. Jag älskar Stenmark.
Däremot gillar jag inte tisdagar. Eller Östermalm. Inte idag i all fall. Konjaksberusade gubbar står i vägen mitt i den smala gången på trottoaren som inte är täcks av hälsovådlig is. Skrockar högt och ljudligt och hör inte när man för tredje gången säger "ursäkta". En av dem skulle köpa en tredje bil, den andra en flygel.

I morgon ska jag till HK på utbildning. Och middag.

Men viktigast i morgon är ändå Mellan Hjärta & Disco på Imperiet 21:00 - 03:00
Emerentia gästar så det blir onekligen fest.
Den som kommer kanske får se förhandsvisningar av fler Mitt liv som Stenmark.

Japp. Tjipp.

Mitt liv som Stenmark del 32

Mitt liv som Stenmark del 31

Mitt liv som Stenmark del 30

Mitt liv som Stenmark del 29

Mitt liv som Stenmark del 28

Mitt liv som Stenmark del 27

Mitt liv som Stenmark del 26

Mitt liv som Stenmark del 25

En ny säsong av Mitt liv som Stenmark börjar nu!

Pet Shop Boys-omslag i Lego

Nio Pet Shop Boys-omslag som jag, Jonas och Gustav byggde i Lego.
Ett mästerverk om vi får säga det själva.

Jonas twittrade och la upp bilden vilket Pet Shop Boys såg och återtwittrade! Det största som hänt 2011 och antagligen det största som kommer att hända.

Det finns inget annat alternativ än att fortsätta min Legomani. Det måste leda till något bra.

Överst från vänster: "Behaviour", "Bilingual", "Discography", "Introspective", "Very", "Please", "Disco 4", "Yes" och "Fundamental".

"Emelie, är du kär på mig?"

Jag känner mig lite skakis. Jag är nog mest lite klen och överreaktion är kanske inget ovanligt för mig men då och då känns världen lite för hård. Lite för offensiv.

Förra veckan påväg till jobbet hamnade jag mitt i ett värdetransportrån påväg till jobbet. Inget allvarligt egentligen, ja om man nu kan säga det om ett värdetransportrån. Jag går längst kungsgatan då det plötsligt blir en massa tumult runt mig. En taxichaufför vevar ner rutan och skriker ut över vägen ”Värdetransportrån – Vänd om!” Jag fryser till där jag står, ser mig omkring utan att egentligen se något. Alla runt om mig stannar också, ingen springer, ingen gör något alls. Vi alla bara står där och jag vet inte om någon annan sett något heller. Det går nog kanske inte ens en halv minut innan jag hör sirenerna och det kommer polis från båda håll. Jag ser fortfarande ingenting. Ena patrullen stannar kanske 50 meter framför mig och den andra 50 meter framför. Rånförsöket är nog redan över vid det här laget och har misslyckats. Jag ser inga gärningsmän. Polisen ger högljuda order om att vi ska stå kvar. Efter en kort stund inser jag att bilen jag står bredvid är flyktbilen som de lämnat efter sig när de sprang från platsen. En buss hade stannat olägligt i korsningen längre fram och därför kapat flyktvägen. Yxorna lämnade de tydligen efter sig. Jag såg inte det heller men läste det på aftonbladet kort efter jag anlände till jobbet. Polisen lät oss passera eftersom i princip ingen av oss sett något utom en cyklist som de förhörde. Det var inte mer än så. Allt jag såg var en tom bil och en polispatrull, men det räckte för den dagen.

Idag när jag kom till restaurangen där vi skulle spela skivor och äta middag hinner jag knappt komma in och hälsa på personalen och ställa in skivväskan i DJ-båset innan en kvinna kommer inspringande från uteserveringen och skriker att vi måste ringa ambulans. Jag plockar upp telefonen och slår numret medan jag springer ut. Det ligger en man på trottoaren och hand blöder kraftigt från huvudet. Kvinnan som ropat efter ambulans berättar att han blivit slagen. Innan jag ens hört vad som hänt hör jag i örat ”SOS Alarm, vad har hänt?” Jag har inte sett något denna gång heller. Jag svarar att en man ligger ner och blöder från huvud och näsa. Att han blivit misshandlad va jag kan förstå. Hon i luren fortsätter att ställa frågor samtidigt som hon säger att hon nu kopplar in polisen i samtalet. Jag fortsätter att berätta att den skadade mannen är i ca 50-års åldern och är vid medvetande. Han verkar grovt berusad. Hon skickar en polisbil och en ambulans, tar mina kontaktuppgifter och ber mig stanna på platsen. De flesta sitter kvar på sina platser på uteserveringen men jag och fyra andra kvinnor försöker hjälpa till. Försiktigt läggs en filt under hans huvud som nästan klistrats fast i trottoaren. Det rinner blod ner för kanten, ut på vägen. Jag sätter mig ner på marken bredvid honom och frågar vad han heter. ”Ingenting” svarar han på finsk brytning. ”Ok” säger jag. ”Jag heter Emelie”. Han öppnar ena ögat och tittar på mig. Upprepar mitt namn och tar tag i min hand som vilar på hans arm. ”Emelie, är du kär på mig?” frågar han med samma grova finska brytning. ”Nej” svarar jag, ”Jag sitter här för att du skadat dig och blöder från huvudet. Det kommer snart hjälp” Han ser skeptisk ut och säger att det inte är någon fara och försöker resa sig upp. Jag och en annan tjej håller kvar honom på marken och förklarar att han måste ligga ner, att han blöder för mycket. Han lägger sig ner och blundar, blir helt stilla och tyst. Efter tio-femton sekunder frågar jag honom om man är vaken. Inget svar. Lägger fingrarna på hans hals bara för säkerhetsskull men hans puls är stark. Igen frågar jag om man är vaken med starkare röst. Han öppnar ögonen och tittar på mig en andra gång och säger ”Emelie ska vi gifta oss?”. Jag tror inte han har någon som helst aning om att han skadat sig vid det här laget men blodet bubblar ur näsan och liksom gurglar i halsen när han pratade. Så snällt jag bara kan försöker jag förklara att vi inte ska gifta oss utan att jag bara försöker hjälpa honom eftersom han är skadad. ”Är du en ängel då?” frågar han. Hela tiden kramar han min hand hårt. Det rinner fortfarande blod nedför trottoaren och en av kvinnorna som står bakom böjer sig ner och kavlar upp mina tröjarmar så att de inte ska doppas i blodet. Jag känner nästan ingenting då. Det är bara en händelse, inga som helst känslor. Mannen blir tyst igen och jag kollar pulsen. Blodet bubblar ur hans näsa om mun. När han varit tyst en stund gör jag om samma procedur igen. Väcker honom, han gör också samma procedur, ”Emelie är du kär på mig?”. Det känns som att ambulansen tar en evighet och nu börjar jag tänka på vad tusan jag hade gjort om läget var värre. Om han inte andats eller haft puls. Alla runt mig tänker tydligen samma sak för i kör säger alla runt mig ”Vilken tid det tar!”. Jag håller bara hans hand medan folk pratar på uteserveringen. Tydligen så är det killen vid bordet bredvid som slagit honom. Den skadade mannen hade tydligen hängt över deras bord, berusad som sagt, och på något sätt provocerat honom. Sedan hade han svingat men i alkoholruset missat, killen vid bordet hade svingat tillbaka och träffat. Jag gissar att han var nog redan ostadig och det var väl därför han föll så hårt. Näsan sprack av slaget och trottoaren spräckte huden på huvudet. Killen vi bordet är uppenbart ångerfull men fortfarande rätt defensiv och berättar högljutt att han blivit provocerad. Strax efter det kommer polis och ambulans. Hans namn är fortfarande ”Ingenting” när de frågar och polisen börjar rota i hans fickor efter ID. Det gillar han inte. Försöker vifta bort dem men det går inte så bra. Ambulanspersonalen tar hand om honom och polisen pratar med oss. Jag har fortfarande egentligen inte sett något. När de rest honom till sittande position för att undersöka såren ser jag synen som får mig att skriva nu. Skriva bara för att rensa ur systemet och kunna sova. Ambulanspersonalen tar tag i hans huvud för att kolla jacket och i brist på bättre liknelse drar bak huden, som att det vore förhud över ett ollon. Det är vidrigt och plötsligt gör det ont i mig. Inte på grund av såret egentligen utan bara hela händelsen. Jag hör en av poliserna säga med stark, arg röst att han inte får göra motstånd mot tjänsteman när han är bångstyrig och inte vill följa med.

Jag hör honom upprepa mitt namn en gång till innan han försvinner in i ambulansen.

Sedan ser jag polisen ge killen som slagit mannen en vänlig dunk i ryggen.

Sedan är det borta.

Mitt liv som Stenmark del 24

En skitdag i My Little Ponny-rosa

Enda gången jag vill skriva är när det är skitdagar. Antar att det är så för de flesta. Behovet av att uttrycka sig når toppen då man är på botten. Men det är så himla tråkigt för att allt är så bra för de mesta men det är det ingen som vet för det skriver jag aldrig om. Så är det i alla fall, allt är väldigt bra. Ja, när det inte är dåligt, som idag.

Jag skrev kontrakt på den nya lägenheten i förmiddags. Känns förjävligt att behöva flytta igen. Inte för att jag vill bo kvar här egentligen utan för att jag är så förbannat less på att gång efter gång efter gång packa ihop livet.
Det har blivit så tröttsamt att jag inte ens packar upp ordentligt längre. Har fortfarande flyttlådor ståendes sedan sist. Gustav tycker det är bra, då får jag mindre att packa den här gången men jag blir bara ledsen av det. Ledsen över att ha ett liv som mest bor i pappkartonger.

Lägenheten är dessutom en jävla besvikelse. Fast det är en lägenhet i alla fall. Även den här gången stannar jag i Östermalmsområdet. Det är en rätt liten två med plastmatta i alla rum(!) och persienner som inte går att dra upp för att de kladdat fast. Det är spacklat på väggarna för att förbereda en målning men målningen blev aldrig gjord tydligen. Sedan är elementen gul/grå också. Möblerna som står där ser ut som möblerna som man har i förrådet på landet. Inte förrådet vid hemmet eller på landstället utan förrådet utanför landstället. Sådana möbler man hoppas ska vittra/mögla/frysa sönder där ute så man har en god anledning att slänga dem. Skit helt enkelt. Men läget är bra, priset hyfsat, tv-kanalerna är många, bredbandet snabbt och fönster i alla rummen. Det står ett stort körsbärsträd utanför som är alldeles My Little Ponny-rosa. Det passar fint in på Körsbärsvägen. Dealen är egentligen att lägenheten ska hyras ut möblerad så nu börjar det stora arbetet med att sakta men säkert manipulera bort möblerna en efter en. Flyttlasset går på lördag. Känns helt omöjligt att hinna packa allt, städa både här men framför allt där och sedan få plats med alla mina möbler bland all den där skiten. Fast jag tror det kommer att bli bra tillslut. Det är nog inte så illa egentligen. Jag har bara vant mig vid Öfvre-lägenheter med 3,40 i takhöjd, fiskbensparkett och gasspisar. Den är ju faktiskt inte värre än någon av Umeås standardlägenheter.
Men idag känns det mörkt.

Jag skulle gjort mycket mer idag. Hade tänkt hinna packa i alla fall en tredjedel och sedan gå ut ikväll. Först på Ljunggrens för att höra Kleerup spela och sedan svänga förbi F12 Salongen som öppnar. Dessutom så är det fantastiskt väder. Men när jag och Gustav kom hem kände jag mig tre koppar hög och la mig i sängen och somnade och här ligger jag fortfarande fast jag egentligen borde duscha, fixa håret och svida om. Men jag vill inte. Jag vill bara stanna här och stänga ute kvällssolen med persiennerna. G är på Radiohuset eller nått och deltar i något slags popquiz.

Jag ska göra nya Stanmark också så fort jag har tid.

Kan någon gå och köpa chips åt mig?
Kan inte Gustav bara sluta ha en miljon saker för sig hela tiden?

Mitt liv som Stenmark del 23