Ett blåmärke som bevis på att jag inte är Stockholmare

Ibland glömmer jag att jag inte är hemma i norr, att jag nu mer bor i Stockholm. Ibland känns det som jag aldrig varit hemma någon annanstans än här. Någon enstaka gång vet jag inte alls var jag hör hemma eller om jag ens gör det någonstans.

Vi visste nog alla att jag skulle flytta till Stockholm. Lena och jag pratade om det redan för många år sedan. Under högstadiet när korridorerna på Långsele skola var för smala och vi låg på golvet i mitt rum med tända ljus och pratade om allt det där vi skulle bli. Framtiden fanns i Stockholm, såklart. De visste vi för de hade vi sett på TV, hört äldre syskon pratat om och sett på bio när Fucking Åmål tog de svenska tonåringarna med storm. Jag var inte tonåring då. Den kom väl -98 tror jag och då var jag bara tio men jag kom jag att bli tonåring tre år senare och då var jag förberedd för då hade jag redan sett Elin kyssa Agnes och hört Broder Daniel.

Min familj har nog också alltid vetat att jag skulle söka mig till den kungliga huvudstaden. Iallafall ända sedan J flyttade till Årsta för många herrans år sedan. Första gången vi hälsade på henne var det påsk och vi åt färska jordgubbar till frukost. Jag pratade om det länge. I Stockholm fanns det jordgubbar medan man fortfarande traskade runt i Allvädersstövlar hemma. Det var våren innan jag skulle börja i sjuan och jag handlade kläder för att ha på första besöksdagen i nya skolan. Jag har handlat mycket kläder genom åren men trots Guld Bonus på H&M år efter år har jag fortfarande inte hittat ett enda plagg som jag burit med samma självsäkerhet.
Jag kände mig som en kung. Jag köpte ett skärp också, i svart läder med nitar. Det var på Punkt Shop.
Jag hävdade under en lång tid att Punkt Shop var min favoritaffär. Ni som känner till den vet nog att det är en liten vrå fylld av nitar, neonfärger, taskiga tröjor och divers saker prydda med nitar eller döskallar och därmed inte mycket alls till favoritaffär. Jag tror nog det var min favorit för att jag kände mig "Hipp och Ball" som kunde namnet på en butik som låg i huvudstaden och inte Birsta City utanför Sundsvall där man annars handlade kläder. Två gånger om året åkte man de 12 milen till Birsta, en före jul och en innan skolstart. Hade man tur åkte man en sväng innan vårteminen började också. Det var annat på den tiden. Varje hundring räknades, varje krona hade potential när man var i en stad som hade mer att erbjuda än Konsum och KappAhl. Så som Stockholm. Jag har precis kommit hem från jobbet och på vägen stannade jag för och tog en fika med G. I Stockholm kan man fika efter klockan 16 på en vardag, det kunde man inte i Sollefteå. Här stänger det heller inte 15 på en lördag och det är öppet på söndagar. Att ha fikat såhär sent på en söndag känns helt tokigtnär man tänker tillbaka på hur det var hemma.

Nu använde jag det ordet. Hemma. Som att Sollefteå är det som är hemma. Eller kanske Långsele? Eller Helgum? Jag antar att det alltid är det området jag kommer att kalla "Hemma" när jag pratar om mitt hem i större mening än när jag går från jobbet och säger "Nej, jag ska inte ut. Jag ska hem och ta det lugnt" Då är Stockholm hemma. Jag tror nog att jag känner mig mer hemma här än någon annan stanns samtidigt som jag inser att jag inte alls är en Stockholmare.
Till exempel försökte jag planka på tunnelbanan idag. Inte för att jag inte hade råd att betala eller för att jag ville kränka staten och kapitalet på något sätt utan för att min telefon dog när jag köpt en sms-biljett och busschafören inte ville tro mig när jag sa att jag faktiskt köpte en biljett, jag kunde bara inte visa den. Det var inte då jag skulle planka i och för sig för det kom en ung man och betalade åt mig utan det var efter det. Det var efter fikat när jag skulle hem. Egentligen behövde jag inte planka då heller för jag fick låna ett busskort av G eftersom hans telefon inte var död och han därmed kunde skicka en sms-biljettnär han skulle hem utan jag ville testa för att jag aldrig liksom gjort det riktigt förut. Plankat alltså. Visst, det har hänt att jag inte betalat ett antal gånger men aldrig att jag försökt ta mig förbi spärrarna. Jag ville testa och nu verkade det som ett bra läge då jag dessutom kunde visa upp giltigt färdbevis om ordningsvakterna eller kontrollanterna skulle komma. Jag förstår tekniken bakom plankning. Att man först måsta föra spärren mot sig så att låset klickar ur som att någon är på väg att passera ut genom den och sedan framåt så du kan släppa förbi dig själv när låset klickat ur. Det verkar enkelt.
Så morsk som attan går jag in för det och går fram till spärren och knycker till som jag jag förstått att man ska göra och fortsätter bara framåt som att jag innan visste att detta plankningsförsök skulle lyckas.
Men det tar stopp. I all min morskhet har jag en ganska hög fart och det riktigt smäller till över höften när metallen sätter stopp för mig. Jag blir förfärad och står där och rycker i den tills jag inser att jag måste ju se helt vansinnig ut där jag står.Mina medresenärer tittar på mig, han i luckan tittar på mig, en labrador tittar på mig och jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Jag kan ju inte bara vända och gå och erkänna mig besegrad och dessutom få det att framstå som att jag är en fattiglapp som inte kan betala för sig. Jag kan inte heller fortsätta, dels för att jag uppenbarligen inte skulle komma att lyckas men också för att då skulle någon säkert ringa på polisen för att "ta hand om den förvirrade kvinnan på tunnelbanan" och mitt sista alternativ var kanske det värsta men också det jag valde. Plocka upp det fungerande busskortet, dra det och gå igenom. Nu gjorde jag ju som sagt det och de som inte tyckte jag var märklig innan tyckte nog det då. Varför står hon och rycker i spärren om hon har ett busskort?
Och det är därför jag skriver nu. För att förklara. Jag är inte en brottsling, inte snål och inte galen.
Jag ville bara se om jag kunde planka, om jag var en riktig Stockholmare.

Det var jag uppenbarligen inte och i morgon kommer jag ha ett blåmärke över höften som bevis.